Pepp!

Det har varit så mycket stress med jobb, pengar, flytt, ta beslut hit och dit och en massa annat. Men det verkar börja reda upp sig.

Andra J har två intervjuer spikade för två grymma jobb. Jag har en telefonintervju nästa vecka, och det är ju egentligen ingen garanti för något, men åtminstone bättre än ingenting! Mitt deltidsjobb skulle egentligen ta slut innan maj, men igår fick jag veta att de gärna behåller mig så länge som möjligt. Jag är superglad bara för att jag får spendera två dagar i veckan på en riktig arbetsplats, i stället för att sega runt hemma i mjukisbrallor och håret i en oborstad bulle.

Nästa månad kommer vara galen. Vi måste flyttpacka och bestämma vad som ska säljas, vad som ska lagras och vad som ska med. Hur flyger man med en bröllopsklänning? Och jag vägrar, vad Andra J än säger, att sälja mina cyklar (yes, you read that right!). Kommer inte hända.

Jag är nog mest orolig över att hitta en lägenhet. Har bara hört från andra hur sjuk bostadsmarknaden är i Stockholm, jag har aldrig själv försökt att hitta en hyreslägenhet. Och vi försöker alltså att hitta något från utlandet. Lycka till, liksom... men det kommer att lösa sig, som allt annat.

Recession Special

En intressant aspekt av recessionen, i alla fall här, är att många erfarna och duktiga människor med imponerande karriärer plötsligt står utan jobb. Så klart. Krisen drabbar alla, blue collar som white collar. Det som är intressant är att företag som klarat sig igenom krisen hittills, och kanske till och med gått bra och har råd att nyanställa, plötsligt kan välja och vraka bland sökande och få fantastiska nya medarbetare till priset av en vanlig (och det är väl också bland annat det som gör det så förbannat svårt att ens få en callback som nyutexaminerad).

Andra J var med och intervjuade en kille igår som varit IT-manager under många år på flera stora bolag. Nu söker han jobb som mjukvaruutvecklare.

Recession Special kallas det.

Jobbish

Jag hade mina två första telefonintervjuer den här veckan och kan för en gångs skull ärligt säga att jag gjorde sjukt bra ifrån mig. Nu är jobbet inte i Sverige som jag hade velat, men allt annat är helt rätt: det är rätt bransch, det är rätt befattning och även om jag inte vet vad lönen skulle bli så är det mer än vad jag hade tjänat i Sverige. Jag hoppas att jag får en "riktig" intervju och att det går hela vägen, även om jag ännu inte helt bestämt mig för om jag vill stanna här eller inte. Samtidigt har jag inte haft någon positiv respons i Sverige än så...

Hur som helst är det intressant hur saker och ting kan kännas helt omöjliga och tilltrasslade och pang, två veckor senare har nästan allt som genom ett under löst sig. Och nu vet jag att jag har rätt bakgrund för i alla fall en typ av jobb som jag är intresserad av, att jag kan fixa intervjuer och att det kanske inte är helt omöjligt att få ett jobb just nu. Det är en lättnad.